ANC

Konsten att älska en banvall, dag 20-21

Vi börjar med en obligatorisk utsiktsbild från måndagsmorgon

Sedärja

Måndagen bara swishade förbi, i fredags gjorde vi ju en liten extra samlad insats för att färdigställa en korsning, när vi kommer dit på måndagen såg det ut så här.

Portugiser ligger inte på latsidan när det kommer till att plantera stenar i backen.

Min lilla gröna pinne jag parkerade i centrum lever kvar helt omringad av stenar, i fredags fanns här bara bärlager (eller 0-18 som proffsen kallar det) här har det minsann jobbats helg, allt för att nå deadline vilket ser rätt lovande ut från en lekmans perspektiv.

Det var makalöst rännande fram o tillbaka igår, fick in ett nytt prydligt rekord på stegräknaren, skorna börjar bli utslitna med, hmm hur skall detta sluta.

Traskandet tar aldrig slut

Här kan man även utläsa att i Lördags (den 20e) satte jag inte många ben framför det andra.

Idag, tisdag var jag ruggigt mör på förmiddagen, det var i princip svårt att gå, en stor uppoffring krävdes för att hänga med i Mätarmickes tempo, tänkte att det här blir en låång dag.

Fullt ös fram till frukost, sedan kom ett samtal. Det var från en arbetsledare som har hand om bullerplanksbyggen i Varberg, han behövde lite simpel utsättning för att kunna knacka ner planket på rätt ställe. Vi var inte svårövertalade.. Miljöombyte var precis var firma Ekengren/Pålsson behövde en liten stund. Det är helt otroligt mycket folk i stan på dagarna när det blivit fint väder, man undrar om inte en enda kotte har ett jobb.

Iväg med frimabilen och försöka hitta en bra parkering mitt ute i ingenstans

Vi hade tur och hittade en ledig parkeringsyta

Ett stycke schaktad banvall, där vi markerar vart bullplanket skall pålas ner, en oerhört avkopplande sysselsättning och stark kontrast från det normala inne i city.

Lilla traktorn på prärien, ensam är stark!

Flera hundra meter att gå, man böjer sig ner o sätter ett streck var 8e meter eller så. Öresundstågen swischade förbi i 160 km/h och det var rätt speciellt, man hör dem verkligen inte förrän de redan är i jämnhöjd med en, det blir ett rätt skönt drag i magtrakten när man promenerar 10-15 meter från de där farkosterna..

Prima kvalitet på banvallen här

Bara jag och skuggis ensamma i obygden

Sen lunch när vi var tillbaka i Halmstad och strax efter det kallades det till glassmöte! Projektledaren på Kommunen, Christer hade köpt ett par säckar glass och ville snacka lite och bjussa hela ligan på glass. Allihop fick smaka, även praktikanter och portugisiska stensättare. Christer pratade om hur nöjda de var med hur arbetet fortskred och hur vi bemötte allmänheten och hade hand om avspärrningar osv, påminde också om att vi skulle känna stolthet över vad vi åstadkommer. Som jag nog skrivit tidigare så kan jag faktiskt känna att det är lite stort att få vara med och bygga om Halmstads i särklass mest besökta gata även om mitt bidrag i det stora hela är oerhört litet. Lägga ner i kabel i skogen är nog så viktigt men här ser man verkligen resultatet och många tiotusentals människor kommer förhoppningsvis tycka det är rätt okej o traska runt på Storgatan i framtiden.

Kände även ett ansvar att köra en snabb översättning till våra portugisiska vänner som inte hade en aning om vem herrn var, men jag tror jag fick fram budskapet att det var högste chefen för projektet och han var nöjd med jobbet.

Portugiserna har verkligen vuxit i allmänhetens ögon när folk har fått beskåda deras kompetens, i början var det det gamla vanliga snacket om varför man inte kan hitta folk i Sverige osv (Det finns helt enkelt inga, behöver du jobb? Bli stensättare!) men ju längre tiden har gått desto mer respekterade har dessa 4 herrar blivit och det förtjänar de verkligen.

Comments are closed.

Post Navigation